Hon var lagkapten när Sverige tog den första historiska handbollsmedaljen på damsidan 2010 – 14 år senare har Johanna Wiberg i egenskap av assisterande förbundskapten varit med och gjort Sverige till ett lag som kan slåss om medaljer i alla mästerskap.
– Det är oerhört inspirerande att arbeta med ett lag som hela tiden vill utvecklas och som har höga krav och förväntningar på varandra, säger Wiberg.
När landslagets lagkapten Johanna Wiberg la skorna på hyllan efter OS i London 2012 kunde hon blicka tillbaka på en fin karriär. Efter två SM-guld med Team Eslöv, dit hon kommit från moderklubben KFUM Lundagård väntade sex säsonger i den danska ligan för henne i Fox från Fredrikshamn, Ålborg och till sist FC Köpenhamn.
Det blev sedan ytterligare två säsonger i Eslöv innan förlustmatchen mot Sydkorea i OS I London 2012 blev hennes sista i karriären. Totalt blev det 145 A-landskamper och sex mästerskap (två OS, två VM och två EM) för mittsexan och försvarsgiganten.
Efter att ha varit en stor ledare på planen var det inte förvånande om hon skulle bli ledare efter den avslutade aktiva karriären – men så tänkte inte Wiberg där och då.
– Jag hade ägnat i stort sett hela livet till att spela handboll, hade spelat i landslaget i tio år och aldrig haft riktigt semester. Jag hade alltid varit styrd som handbollsspelare och kände att jag ville göra något annat i livet som inte hade med handboll att göra. Resa, känna mig fri. Det är inte så att man inte har fritid som handbollsspelare, men det är lättare att styra över den när man inte är knuten till en klubb och ett landslag, säger hon.
– Jag gjorde det några månader och kände snabbt att det var härligt, men insåg att det inte var så jag skulle vilja göra heller resten av livet, säger hon och skrattar.
– Jag älskar sporten handboll och i kombination med att folk hörde av sig så kände jag att det var det jag ville, att hjälpa till som tränare efter att jag hade fått en paus. Erfarenheten och kompetensen som jag samlade på mig som spelare kände jag att jag ville ge tillbaka så det tog bara några månader innan jag klev in i Lugis damlag.
Under slutskedet av spelarkarriären började hon studera till lärare och 2015, efter att ha slutfört studierna och fött sitt första barn, klev hon in på Polhemsskolan i Lund där hon stortrivs och är kvar än i dag. Hon blandar psykologiundervisning med handbollsundervisning på 50 procent och är tjänstledig den andra halvan för att vara assisterande förbundskapten för det svenska damlandslaget.
När Tomas Axnér skulle ta över uppdraget efter Henrik Signell 2020 var Johanna Wibergs hans givna förstaval. Hon trivs med kombinationen av att leda spelare på världsnivå i mästerskap och samtidigt utbilda gymnasieelever på skoltid.
– Som assisterande förbundskapten har jag inga träningar och matcher i vardagen utan de är koncentrerade till de få samlingar vi har med landslaget, så det är fantastiskt roligt att få vara på NIU. I landslaget är det mer fokus på att vinna, sätta spelsystemen och ta oss långt i mästerskapen medan det på gymnasiet är fokus på utbildning och individuell utveckling för unga spelare. Jag älskar båda delarna.
Som assisterande förbundskapten har Wiberg varit med under sex fem mästerskap där EM 2020 var det första och Sverige slutade elva. Sedan har kommande fem mästerskapen gett Sverige lika många topp fem-placeringar: Fjärdeplatsen i OS 2021, femteplatserna i VM 2021 och EM 2022, och två nya fjärdeplatser i VM 2023 och i OS i somras.
– Det har varit fantastiskt roligt, utmanande och utvecklande för egen del. När jag klev in med Tomas för fyra år sedan visste jag inte riktigt vad jag kunde bidra med, hur det skulle vara att assistera ett lag jag hade spelat för i tio år och där vissa spelare till och med fanns kvar från min aktiva tid. Jag hade många frågor och tankar, men det är så oerhört inspirerande att arbeta med ett lag som hela tiden vill utvecklas och som har höga krav och förväntningar på varandra. Vi har så professionella spelare och ledare runt laget, säger Wiberg.
Vad är det som har gjort att svenska damlandslaget är med och slåss om semifinalplatserna och därmed medaljerna i varje turnering nu?
– Först och främst vill jag ge den kredden till spelarna som litar på våra idéer och gör jobbet, både under mästerskapen men även mellan våra samlingar. Vi har bara spelarna på lån under kortare perioder, så det är i sina klubbar under säsongen som de gör det stora jobbet. Sedan har det skett en organisatorisk utveckling i förbundet där människor som brinner för handboll har gjort ett stort utvecklingsarbete.
När Wiberg spelade EM på hemmaplan 2006 var det matcher med under 1 000 åskådare på matcherna, när laget spelade VM på hemmaplan i Scandinavium i Göteborg slogs tre publikrekord där 11 000 som mest såg laget spela. Och i OS-semifinalen mot Frankrike i somras sattes ett nytt världsrekord när Sverige bara var tio sekunder från att slå ut hemmanationen inför 27 000 åskådare i Lille.
– Jag blir så stolt och glad när jag ser att tjejerna får den kredd och uppskattning de förtjänar. Det är underbart att småtjejer i dag har spelare som Jamina Roberts, Johanna Bundsen och Elin Hansson som idoler. Där är vi i dag och det gör mig glad!
Ser du dig själv i ännu större roller i framtiden?
– Jättesvår fråga då jag trivs så bra i min vardag. Jag har lyxen att få uppleva det jag gör med landslaget, vara med på de resor och mästerskap vi åker till, men samtidigt ha min vardag där jag undervisar på skolan och kan vara en bra mamma. Den kombinationen är perfekt för mig just nu. Men vad jag gör om fem år vet jag inte nu. Det visste jag inte som spelare heller utan jag levde i nuet.
Mycket av handbollserfarenheterna tar hon med sig in arbetet som lärare och mycket från psykologiundervisningen kan hon tillämpa när hon står på golvet.
– Eleverna älskar verkligen att höra verkliga exempel och utmaningar vi ställs inför i handbollen och det gör att jag kan koppla teorin till vissa modeller för att de lättare ska förstå. Sen ser inte jag mina jobb som olika tjänster. Jag ser inte läraren Johanna, handbollstränaren Johanna eller mamman Johanna. Jag är Johanna oavsett var jag befinner mig. Min undervisning och mitt ledarskap bygger mycket på mig som person och för mig är det viktigt att ha samma engagemang och glädje varje sig jag står i skolsalen, har 17-åringarna i handboll på Polhemsskolan eller är på samling med damlandslaget. För mig hör allt ihop.
Under damernas OS-turnering var det förutom Sverige bara mästarlaget Norge som hade en kvinnlig assisterande förbundskapten. Förbundskaptenerna i samtliga tolv lag på damsidan var herrar.
Varför tror du att det finns så få kvinnliga tränare på den här nivån?
– Det är en svår fråga och det är svårt att peka på att bara finns ett svar på den. Jag vill slå ett slag för att det också ligger mycket ansvar på oss som kvinnor. Jag har många nära vänner inom handbollen som har fått förfrågningar från olika ställen men som har tackat nej.
– Ibland kan det handla om att kvinnor inte vill och då behöver vi ställa frågan varför de inte vill, det kan finnas många anledningar till det. Erbjudandena kanske inte är tillräckligt attraktiva, utmanande eller har rätt ekonomiska förutsättningar. Jag tror att det krävs att det ska gå att lägga hundra procent på ett tränaruppdrag i stället för att göra det utöver ett ordinarie jobb. I mitt fall är mitt landslagsuppdrag en del av min tjänst och då är det en lösning som jag trivs med.
Nästa samling med damlandslaget för Johanna Wiberg är i slutet av oktober då landslaget kommer till Gävle för första gången på 45 år. Där väntar möte med Spanien den 26 oktober, men två dagar tidigare gör laget en snabb avstickare till Eskilstuna för att möta Spanien även där.
