Anne-Marie Dion drömde om att spela ishockey på högsta nivå, men insåg sedan att hon skulle kunna nå längre som tränare. Men det har inte alltid varit enkelt för henne att ta sig fram i en mansdominerad idrott.
– Jag har absolut behandlats annorlunda för att jag är kvinna, säger hon.
Halvsvenska Anne-Marie Dion växte upp i delstaten New York, men har sedan bytt öst mot väst och bor numera i Seattle. Idrotten har alltid varit en stor del av hennes liv och även om hon också spelade landhockey var det ishockey och lacrosse som hon tyckte om mest. Under senare år har hon också introducerats – och fastnat för – rodd.
Vid sidan om sitt arbete på e-handelsjätten Amazon är hon i dag tränare för såväl ett flicklag i lacrosse som ett manligt roddlag.
– När jag började spela hockey ville jag spela OS men när jag insåg att jag skulle kunna bli en bättre tränare än spelare blev det min nya dröm. Jag skulle inte vara där jag är i dag om det inte vore för hockeyn, säger hon.
Efter att ha tagit examen från Northeastern University i Boston, där hon spelade såväl ishockey som lacrosse, sadlade hon om till att bli tränare. Helst hade hon velat se fler kvinnliga ledare inom idrotten.
– Tyvärr är inte kvinnor på ledande positioner inom idrotten eftertraktade, även om det finns så många kvinnor som skulle vilja och kunna kliva in i de rollerna. I USA tjänar kvinnor i genomsnitt 76 procent av männens löner och tyvärr får man i princip ingenting för att vara idrottsledare. Att nå framträdande roller inom idrotten kräver mycket ideellt arbete och det blir en barriär för kvinnor som inte har råd att arbeta gratis bara för att få erfarenhet.
Varför valde du själv att bli idrottsledare?
– För att jag vill uppmuntra och hjälpa unga kvinnor att bli ledare. Idrotten är ett fantastiskt sätt att utveckla sig teamwork, arbetsmoral, disciplin och den ger dig erfarenheter för att ta dig an livet. Att arbeta med unga kvinnor som är drivna, smarta, kraftfulla och ambitiösa gör mitt arbete så givande. Idrotten gett mig självförtroende, möjligheter och vänner och jag vill ge mina idrottare chansen att också uppleva det.
– Mitt största mål mål är att kunna göra skillnad i mina idrottsutövares liv, att de får känna att de har stöd för att uppnå sina egna mål. Det finns så mycket som trycker ner tjejer när de växer upp och idrotten måste vara en plats där de kan känna att de verkligen kan vara sig själva.
Att vara kvinnlig idrottstränare har dock inte alltid varit lätt. Särskilt inom ishockeyn har hon stött på fördomar och motstånd.
– Jag har absolut behandlats annorlunda för att jag är kvinna, men också för att jag är en kvinna som inte spelat NCAA (högsta collegenivån). Som huvudtränare med manliga assisterande tränare går andra funktionärer vid turneringar oftare till dem än till mig för att de tar för givet att jag inte är den som bestämmer. Jag har också känt att andra har sett ner på mig för att jag inte haft erfarenhet av spel på hög nivå när de flesta andra kvinnor jag coachat med eller mot haft det. Det finns definitivt en kultur inom hockeyn som gör det oerhört svårt att ta sig in i för någon som inte passar in i den typiska mallen för hur en hockeyspelare ska vara.
Inom lacrosse har hon dock fler positiva erfarenheter av att vara kvinna.
– Damernas lacrosse i USA är faktiskt en helt annan idrott än männens. Därför är det mycket svårare för män att bli framgångsrika tränare, för de har aldrig spelat med kvinnornas regler. Allt från utrustning och spelplanens linjer till antalet spelare skiljer sig mellan könen. Det har varit fantastiskt att arbeta inom en idrott som är så dominerad av kvinnor och det har tillåtit mig att känna mig mer bekväm i mitt sätt att ta mig an min coachning. Jag är ständigt omgiven av andra kvinnor som vill stötta och lyfta varandra vilket skapar en givande miljö att vara i, jag har aldrig blivit annorlunda behandlat inom lacrossen för att jag är kvinna.
Vilka andra utmaningar finns för kvinnliga idrottsledare?
– Den första utmaningen är att bara ta sig innanför dörren. Sport är en pojkverksamhet och att bara få chansen att komma in i rummet där beslut fattas är ett stort hinder för kvinnor. När vi kommit in där handlar det sedan om att våra röster blir hörda. Det verkar vara ett genomgående tema att män i dessa rum har ett supportsystem hemma, de förväntas inte vara de som tar huvudansvaret i hemmet, de förväntas bara arbeta och kan därmed avsätta tid att coacha sina barns lag. De flesta framgångsrika kvinnorna inom idrotten har en mycket tydligare och rimligare uppdelning av hushållsskötseln och arbetar aktivt tillsammans med sina partners för att kunna nå sina mål och samtidigt vara där för sina familjer.
Vilka egenskaper och lärdomar från ditt idrottsledarskap kan du ta med dig och implementera i ditt arbetsliv?
– Ett: Skriv ner allting. Varje möte, varje telefonsamtal, varje konversation om sporten, varje projekt, varje beslut.
– Två: Öppen kommunikation är viktig för att nå framgång, framför allt som tränare för barn och tonåringar och i kontakten med deras föräldrar. Ju mer du kommunicerar, ju mindre behöver folk undra vad som händer. De kommer att bli mer villiga att delta och bidra om du är aktivt transparent i kommunikationen.
– Tre: Även om det är svårt att erkänna det så är det okej att ha fel och ändra riktning för att anpassa sig till olika situationer. Att erkänna att du har gjort ett misstag eller fattat ett felbeslut kommer bara att öka tilliten andra har till dig. Ibland fungerar inte den tänkta planen och du behöver snabbt hitta en ny lösning.
– Fyra: Omge dig med personer som du kan luta dig mot och lära dig av. Ditt ledarteam bör alltid ha styrkor som du inte har, annars kommer inga framsteg eller någon utveckling för dig som ledare eller för laget som helhet.
Vilka råd har du till kvinnor som vill bli ledare inom elitidrotten?
– Kompromissa inte. Stå upp för dig själv och dina värderingar, sätt tydliga gränser och upprätthåll dem för att orka mentalt.
