Efter 13 år tillsammans fick tränaren Mikaela Barrera Birath och judokan Nicolina Pernheim Goodrich uppleva det de drömt om tillsammans – en medalj i Paralympics.
– Det betydde väldigt mycket efter så många år av träning och dedikation. Det är den största tävling man kan vara med på, säger Barrera Birath
Sedan Mikaela Barrera Birath var nio år gammal har judon varit en central del i hennes liv. Som aktiv gjorde blev hon både svensk och nordisk mästare och deltog även på student-OS, men den största framgången kom när hon slutade sjua i världscupen i Florida 2012.
Det var en resa hon gjorde tillsammans med bland andra Nicolina Pernheim Goodrich, blind sedan födseln, som värvade in Barrera Birath 2011. Dels som ledsagare, dels som träningspartner och tränare. I direkt anslutning till världscupen avgjordes även US Open där de även skulle ha en klass för synskadade.
– Det var första tävlingen vi åkte på tillsammans och början på en process att lära känna varandra och hitta till en gemenskap. Tyvärr blev synskadeklassen inställd eftersom det saknades motståndare, men Nicolina fick ställa upp i seendeklassen. Sedan var vi var kvar på träningsläger efteråt, säger Barrera Birath.
Uppdragen fortsatte och utvecklades och förutom att vara ledsagare och träningspartner samt att hjälpa till med styrketräningen jobbade Barrera Birath med att analysera motståndare och komma upp med strategier mot motståndare, vilket gjort att steget till assisterande förbundstränare 2018 blev naturligt. 2020 började hon även att hålla i judoträningarna och 2021 fick hon uppdraget som förbundstränare.
Barrera Birath var med på plats i Paralympics i London och Rio de Janeiro 2016 som ledsagare och träningspartner, på distans som assisterande förbundstränare i Tokyo 2021 och på plats igen i Paris 2024, då som förbundstränare. Där blev drömmen för de båda sann – Pernheim Goodrich vann brons.
Extra anmärkningsvärt är att hon gjorde det efter att ha blivit mamma tidigare i går. Comebacken på tävlingen mattan skedde i en Grand Prix-tävling i Georgien i maj, bara fyra månader efter förlossningen.
– Det är väldigt svårt att förutse hur det ska bli efter graviditet och förlossning och att komma tillbaka till elitidrott är inte självklart så det var en enorm prestation hon gjorde. Nicolina är mycket bättre än jag själv var under min karriär på att inte stressa iväg och gå tillbaka till högre träningsgrad på kort tid och riskera skador. Hon känner som kropp och vet hela tiden när hon är på gränsen.
– När hon fick ett wild card så blev det förstås mycket fokus på att lyckas i Paralympics samtidigt som judosatsningen skulle vägas upp av mammarollen. Hon förtjänade framgången så mycket och det betydde även väldigt mycket för mig.
Även om Pernheim Goodrich pausat den aktiva karriären efter bronset kommer Barrera Birath att fortsätta sitt uppdrag som förbundstränare. Där är hon och hennes få kvinnliga kollegor i judovärlden i minoritet.
– Vi har jobbat väldigt mycket med jämställdhet inom judon i Sverige de senaste tio åren, men sporten är väldigt mansdominerad och gubbig om vi tittar internationellt. Vi kan nog räkna på en hand vilka länder som har kvinnliga tränare. Det är Sverige, Tyskland, Spanien, Kina, USA…
Vad tror du behövs för att ändra på det?
– Vi behöver medvetengöra strukturer och vad vi kan vinna på att förändra dem. Om Internationella judoförbundet hade jobbat mer som det svenska i de aspekterna hade vi kommit längre. Sen är det också många kulturella aspekter att ta i beaktning och för vissa länder kommer det att ta tid. Det gäller att ha en målmedvetenhet att förändra.
– Vi kan också bli bättre på att lyfta fram kvinnliga förbilder, visa att det inte är en enorm skillnad på män och kvinnor i grunden. Det ska inte vara konstigt att arbeta och interagera med motsatta könet utan det ska handla om att komplettera varandra.
Vad driver dig i din tränarroll?
– Jag tycker att det är kul att se andra utvecklas på samma sätt som jag tyckte det när hag tränade själv och kände att jag kom framåt. Det är tillfredsställande att se någon gå från att inte kunna en sak till att bli jättebra på det. Sen har jag alltid älskat judo och jag nördar in väldigt mycket och analyserar matcher och olika tekniker. Det känns så naturligt för mig att jobba med judo och jag hoppas jag kan fortsätta med det hela livet.
Det är dock inte på judomattan hon hittat sina inspirationskällor i livet – utan de finns betydligt närmare än så.
– Jag ser sällan upp till folk jag inte känner, utan jag inspireras av familj och vänner. Det analytiska har jag nog fått från min pappa, sedan lär jag mig mycket från mina syskon och vänner när de kämpar med andra problem och utmaningar som inte finns inom idrottens värld. Det är inspirerande att se andra människor ta sig igenom svåra saker och situationer i livet, när de har en kämpaglöd, ett driv och en livsmotivation.
