Hon nådde inte den absoluta världstoppen som spelare – men har hjälpt många andra nå dit. I dag är Katarina Vangdal inte bara förbundskapten för damernas och herrarnas golflandslag – hon leder också en offensiv tränarsatsning genom Sveriges Olympiska Kommitté.
– För mig har det aldrig varit konstigt att vara kvinna i min roll, jag ser bara mig själv som tränare, säger hon.
Norra Storängsvägen i Finspång har visat sig bli viktig för den svenska golfhistorien. På nummer 56 växte på 70- och 80-talet talet Sveriges första majorsegrare Lotta Neumann upp, på nummer 61 bodde den två år yngre Katarina Vangdal.
– Lotta var bra i allt, en extrem tävlingsmänniska. Hon var lika duktig i fotboll och bandy också och även om vi bara spelade Fia med knuff så fanns tävlingshuvudet där. Hon visade att det går att komma från lilla Finspång, trots att det bara fanns en niohålsbana och trots att förutsättningarna inte var de bästa. Hon tränade extremt mycket och det var svårt att hänga med, säger Vangdal.
– Bordtennis var egentligen min sport från början, men jag lockades av den individuella utvecklingen som var möjlig i golfen, där det gick att gneta på och utvecklas. Vi fick lösa mycket själva, till exempel hade vi bara tränare en gång i veckan. I början kom jag inte ur bunkern, då stod jag och nötte tills jag löste det.
Samma år som Neumann vann US Open, 1988, tog Vangdal EM-brons tillsammans med bland andra Carin Hjalmarsson Koch, men den aktiva karriären stoppades några år senare på grund av skadeproblem.
– Jag hade alltid varit intresserad av träning och att jobba med teknik så det gick fort för mig och det kändes naturligt att flytta mitt fokus när jag slutade spela. Jag gick tidigt en grundtränarutbildning, sedan en högre tränarutbildning.
– Jag hade väldigt bra mentorer och förebilder. Pia Nilsson, Eva Cedervall och Charlotte Montgomery var väldigt omhändertagande och drog med mig och jag fick en väldigt fin start. Jag såg att det fanns kvinnliga tränare på elitnivå, jag såg möjligheter för mig själv. Så även om jag inte drömde om att bli tränare som ung, jag drömde ju om att bli proffs, gick det fort att komma in på elitnivå som tränare.
Den största förebilden som ledare var dock Per-Arne Brostedt, som Vangdal kom i kontakt med när hon gick en tränarutbildning. Det var hans sätt att jag nördade in mig mer. Han hittade andra vägar och var väldigt innovativ på en tid där det inte fanns alla digitala lösningar som finns i dag.
1994, tre år efter att tränarkarriären inleddes, blev Vangdal för första gången anställd av Svenska Golfförbundet och efter att först varit förbundskapten för flicklandslaget blev hon det för även damlandslaget.
Runt 2007 slutade Vangdal som förbundskapten för att tillsammans med Annika Sörenstam skapa Team Annika i syfte att hjälpa spelare i övergången mellan amatör och proffs, men efter att golfen 2010 fick OS-status anställdes Vangdal på nytt som förbundskapten och har varit det för både herrarna och damerna i de tre senaste olympiska spelen. OS i Paris i sommar blir hennes tredje i rollen och Sverige har spelare som har kapaciteten att slåss om medaljerna.
Sedan i höstas har Vangdal också anlitats på halvtid av Sveriges Olympiska Kommitté för att coacha coacher i andra olympiska idrotter.
– Liksom man satsar på den aktiva behöver vi också se över tränarnas roll och ge dem så bra förutsättningar som möjligt. Första tiden har det varit mycket förberedelsearbete där jag intervjuar sportchefer och andra resurspersoner för att få så bra bild som möjligt och i början av april ska vi ha kickoff med ett 25-tal ledare som vi sedan hoppas kunna dubbla framöver.
– Det är viktigt att även som tränare stanna upp och få tid att utvecklas i stället för att bara borra på i vardagen. Det här projektet ska ge ett mentorskap och möjligheter att utvecklas i de delar man själv vill och behöver. Allas behov är individuella även om det också finns gemensamma nämnare.
Vad är skillnaden i dag mot när du var förbundskapten för 15 och 20 år sedan?
– Efter att golfen kom in på OS-programmen började vi bygga en mer strukturerad verksamhet för att också hjälpa proffsspelarna. Men min roll i dag är också väldigt administrativ där budget, schema och arbete med att få ihop coachgrupperna ingår. Vi har ett oerhört bra team och verksamheten är inte beroende av mig, utan det finns folk som kan kliva in på alla delar, vilket också möjliggör för mig att jobba med SOK.
Några fördomar för att hon är kvinna upplever Vangdal inte att hon stött på genom åren.
– Har jag mötts av fördomar har jag i så fall inte märkt det. Det är många idrotter som har duktiga kvinnliga ledare och för mig har det aldrig varit konstigt att vara kvinna, jag ser bara mig själv som tränare. Däremot har jag alltid omgett mig med människor med mycket energi och kraft. Jag har sökt och hamnat i sammanhang där jag fått utveckla mitt tränarskap.
– Mitt råd till unga, kvinnliga tränare är att ha ett team runtomkring sig och försöka bli så bra som möjligt. Jag hoppas att jag kan vara en förebild för fler kvinnliga tränare.
Foto: Svenska Golfförbundet
