Katrin Klaup växte upp i Tartu, Estland, där hennes barndom präglades av balettlektioner på Vanemuine Theatre. Från fem till tolv års ålder var teatern hennes värld, med fri tillgång till allt från balett till opera. Friidrott kom in i hennes liv först vid tolv års ålder, men det var inte förrän hon fyllde femton som hon började träna mer systematiskt.
I en uppväxt fylld av lekar och spel med pojkarna i bostadsområdet utvecklade hon tidigt en kärlek till sport och rörelse. Under gymnasiet stod hon inför ett livsval – konst, coaching eller juridik. Inspirerad av sin mormors råd att ”kombinera arbete och hobby” valde hon att bli tränare. ”En tränarens arbete är lika kreativt som en konstnärs”, säger Katrin och beskriver hur yrket förenar struktur med skaparglädje.
Efter sina studier vid Tartu Universitet, där hon tog två magisterexamina i idrottsvetenskap och en grundexamen i juridik, inledde Katrin sin tränarkarriär vid Tartu Olympic Reserve Sports School. Hon arbetade med både ungdomar och som seniortränare för det estniska landslaget i häcklöpning. Under sina första år coachade hon över 80 aktiva ungdomar, en period hon beskriver som den mest kreativa och känslosamma.
En vändpunkt kom när hon och hennes främsta adept, Indrek Kaseorg, tilldelades ett solidaritetsstipendium. Det möjliggjorde träning utomlands, och de valde Sverige och Göteborg, där Katrin började arbeta med elitidrottare från flera länder. Parallellt fortsatte hon att coacha ungdomar och byggde en träningsfilosofi baserad på både kreativitet och vetenskap.
Träningsfilosofi och långsiktig framgång
Katrins träningsfilosofi bygger på att anpassa träningen efter individens fysiologiska behov och skillnaden mellan barn- och elitidrott. För barn handlar det om lekfullhet och variation, medan elitidrotten kräver noggrann planering och analys. Hon betonar vikten av balans i träningssystemet: ”För mycket fokus på en komponent, som styrka eller löpning, kan leda till skador eller överträning.”
Hon framhåller också vikten av utbildning för tränare, både teoretisk och praktisk. ”En tränare måste ha en pedagogisk utbildning för att kunna kombinera teknik och kreativitet och samtidigt hantera upp- och nedgångar som skador eller mental trötthet.”
Utmaningar som kvinnlig tränare
Som kvinnlig tränare har Katrin mött särskilda utmaningar, inte minst att balansera arbete med familjeliv och de ofta långa resor som följer med yrket. Hon lyfter också fram de ekonomiska skillnaderna mellan manliga och kvinnliga tränare, särskilt inom individuella sporter: ”Du kan inte vara tränare på halvtid, men lönerna inom individuella sporter gör det svårt för många kvinnor att satsa fullt ut.”
För att få fler kvinnor att bli tränare anser Katrin att det krävs bättre ekonomiska villkor och en tydlig värdering av yrket. ”Professionell utbildning är grunden, men vi måste också säkerställa lika löner och kollektivt stöd för kvinnliga tränare.”
Mentorskap och framtidstro
Även om Katrin inte ser sig själv som en mentor, är hon en stark förebild för nästa generation av friidrottare och tränare. Hon betonar vikten av en strukturerad utbildning för friidrottstränare och ser positivt på sin egen resa. ”Trots vissa utmaningar ser jag min tränarkarriär i pastellfärger, för jag älskar sport och allt det för med sig – både smärtor och glädjeämnen.” Hon avslutar med att berätta om sitt allra största mål som tränare. ”Av alla aktiva jag haft så vet jag att inte alla kommer att bli elit som seniorer men trots det har mitt mål alltid varit att få ungdomar att älska idrott”.
