Som aktiv gjorde hon två OS- och fyra VM-starter och nådde prispallen i världscupen vid åtta tillfällen. I dag är Marthe Kristoffersen tränare och sportchef för världens bästa långloppslag på skidor och brinner för jämställdhet och för att ge tjejer bättre förutsättningar satsa längre.
– Jag drivs av att saker ska vara jämställda och att alla ska ha samma villkor. Jag vet att det finns många kvinnor som sitter på massor av kunskap och är extremt duktiga, säger norskan som var med och ledde Team Eksjöhus till totalsegern i Ski Classics.
Marthe Kristoffersens och Therese Johaugs vägar korsades för första gången redan i tonåren de ingick bland annat i norska skidförbundets satsning Team Turbo och blev juniorvärldsmästare i stafett tillsammans.
16 år efter guldet är duon fortfarande stora ambassadörer inom skidsporten och tillsammans med ett antal andra tidigare toppåkare (Guru Strøm Solli, Kari Vikhagen Gjeitnes, Maria Rydqvist, Anna Haag) tog de i somras initiativet till att starta nätverket Powher.
– Vi vill skapa en plattform för att tjejer och kvinnor ska kunna få stöd och utveckla sig på samma villkor som killar. Vi ska sprida kunskap och information, hjälpa tjejer uppåt och framåt och verkligen bana väg för dem. Responsen har varit otrolig, det är så många som kommenterar, vilket visar att det här behövs, säger Kristoffersen, som också är glad att Sundström Safety, som är en av Team Eksjöhus partners, ligger bakom nätverket EPOS.
– Det är väldigt viktigt med sådana här initiativ och det kommer så mycket gott från dem vad gäller utveckling och jämlikhet.
Hon anslöt till Team Eksjöhus som tränare och sportchef inför säsongen som nyss avslutades och efter lagets femteplats för två år sedan och fjärdeplats förra året blev det i år en överlägsen seger i lagtävlingen i Ski Classics.
– Hos oss ska vi inte behöva jobba med jämställdhetsfrågor, utan det ska vara självklart att det ska vara likställt för både våra dam- och herråkare. Vi står tillsammans som ett lag där alla ska ha samma villkor och möjligheter att lyckas och där vi ser alla i laget som en resurs och styrka.
Hur är det för dig att vara en av blott två kvinnliga tränaren i Ski Classics?
– Jag tänker egentligen inte så mycket på det i vardagen, men man ser ju att detta är ett mansdominerat yrke och att det finns få kvinnor i den här miljön. Det tyder ju på att det finns en skev fördelning och var det beror på går att diskutera länge. Men jag hoppas att det kommer att komma in fler kvinnor, för jag vet att det finns många som sitter på massor av kunskap och är extremt duktiga.
Har du stött på fördomar eller blivit annorlunda bemött som ledare för att du är kvinna?
– Absolut har jag det. Det är varit många kommentarer och en känsla av att jag måste prata dubbelt så högt för att bli hörd.
Varför tror du att det är så många fler manliga än kvinnliga tränare generellt inom elitidrotten?
– Det kan vara en kultur eller trend som har pågått i många år, men också att kvinnor känner att det är en svår miljö att komma in i. Är det öppet för att släppa in kvinnor i alla miljöer? Banas det väg för att kvinnor ska få möjligheter? Kvinnor föder barn men ges det möjlighet att komma tillbaka på samma sätt som i andra yrken? Det finns många frågor att få svar på längs vägen.
När bestämde du dig för att bli tränare?
– Jag har alltid älskat utveckling och som åkare var jag nästan besatt av att skapa och söka efter sätt att utveckla mig själv och mina fysiska egenskaper. När jag var färdig med egna karriären satt jag där igen med samma önskan, men nu för andra. Jag ville vara med och hjälpa andra utveckla sig och bli bättre.
Hur var omställningen från aktiv till tränare för dig?
– Jag var lite spänt inför, men det har gått överraskande bra. Som åkare är man väldigt egocentrisk och jobbar väldigt mycket utifrån sig själva av vad som är bra för den egna utvecklingen, men som tränare kommer du på sista plats och ska bara jobba för andra. Men det var någonting som jag värderade högt och ville göra, kanske fick man nog av sig själv efter en lång egocentrisk karriär (skratt).
Vilka erfarenheter tar du med dig från din karriär på OS- och VM-nivå?
– Det är många erfarenheter som jag tar med mig, men det är naturligt efter en lång karriär i världstoppen. Man har tränat på många olika sätt genom åren och kan titta tillbaka på saker som var utvecklande och även se saker som man gjorde fel. Kanske är det de sakerna man gjorde fel som man kan lära sig mest av och fokusera på att mina adepter ska undgå att göra. Som åkare fick jag också möjlighet att lära mig att tänka utvecklande och inse vad som förde mig framåt mot målet, vilka konsekvenserna av en att sätta mål och jobba mot dem blev.
Till sist, vilka tränare inspirerades du mest av som aktiv?
– Alla tränare som jag har haft har satt en prägel på mig och sätten som jag i dag gör saker på. Allt från tränare på skidgymnasiet till landslagstränarna. Ole Morten Iversen, Fredrik Aukland och Egil Kristiansen är starka namn och bra tränare.
